Med ölen ser jag nya saker
jag aldrig sett förut.
Hur världen vackert kring mig glimma
i ölens veckoslut.
Snart bärs jag fram i rusets famn
en glädje däri finns.
Den sorg jag hyser faller bort
den sorgen övervinns.
Här vill jag bo i evig tid,
men ruset har ett slut.
Jag dricker mer - ett sista hopp
men känns som fel beslut.
Nu rusets dimma plågar mig,
jag hittar ingenstans!
Jag är en fånge i dess grepp
och prövar min balans.
På rygg jag samlar mina krafter
när världen snurrar runt
så jag blir universums mitt
allt annat är blott strunt.
I rusets famn jag somnar in
som barnet i sin vagga.
Imorgon får jag lida pin,
och mina minnen dragga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar